Vi har haft våra duster Pascoe och jag, han ägde mig var hans motto. Han var valpen som blev sur över att ha snubblat i diket, sur ettrig såg han ut som om han kollade att ingen sett honom falla på näsan i snön. Vi gick igenom mycket försvarsmaktsutbildningen där han tyvärr bildade revir efter 3 minuter i basen, personalen fick mata in sig med köttbullar för att komma honom nära. Vi gick festival vakt där han blev förbannad på fyverkerierna som avslutade kvällen. Mentaltesten där polisen sa att han var en suvurän tjänstehund för kravallarbete.
Hans första träff i livet med öppet vatten började med att han försökte dricka upp allt för att komma ut till de andra hundarna som simmade på öppet vatten, sedan backade han långt upp på land för att ta sats, han sprang så fort tre månaders-benen bar och hoppade över vattenbrynet, för att bara landa i ännu mer vatten och djupare. Han sjönk som en gråsten och var borta en lång stund innan han kom upp som ett flöte, plaskade och hostade men började snabbt att simma efter de andra. Jag var tvungen att ropa in de vuxna hundarna för att få honom att vända i vattnet, han lärde sig aldrig att gå i vatten utan sprang alltid för att hoppa i med ett plask. Att simma runt som en utter var en favoritsysselsättning som han aldrig slutade med. Jag jobbade alltid med Pascoes humör, han visade tidigt i livet vad han tyckte om folk som hade attityd, han kunde även "gräla" på mig om jag varit borta för länge. Kom jag hem efter en borta varo så ställde han sig på mina axlar, morrade och visade tänder åt mig för att tala om att jag varit på rymmen enligt hans tycke.
Vi träffade en klok människa i södra hund sverige som sa att Pascoe måste gå i terapi, träna skydd!
Jag la alltid locket på, på hans aggressioner nu skulle han få blåsa ur sig och JA, han blev mer harmonisk till vardags och mycket lättare att styra. Men det kostade tre bitna figuranter innan vi träffade hans senaste husse.
Och efter skiljsmässan skulle ju pojkvännerna godkännas av Pascoe =), han var inte nådig heller! Man fick inte krama, sitta nära eller tala högt mot hans matte ej heller klappa eller krama honom om man var kille, det var tider det =)! Då kom han och ställde sig mellan och visade hela garnityren!
Men en skrämde han inte iväg och det är idag min kära sambo, visserligen så försökte Pasco alltid visa sig oberoende och för stolt för en kelstund, men var för oss som kände honom en stor gosig nallebjörn som visste vad han ville! Han var en god kamrat stolt som en tupp och en suvurän handledare för de unga hundarna i vår flock.
Han har följt mig varje dag i livet och då menar jag varje dag även på jobbet, vi hade en speciell relation som det inte går att sätta ord på. Man drillade inte Pascoe i lydnad, gjorde man det kunde man bli biten, man gjorde det på hans villkor. Om man inte hade imponerat på honom då kunde han acceptera att lyda en stund.
Han åt gärna katter, jagade gärna älg om han inte fick ett NEJ, däremot gick det aldrig att få stopp på honom då det kom vildsvin, två stycken unga svin fick erfara att hundar inte är att leka med. Denna stora beskyddare har jag haft förmånen att ha vid min sida i elva år, tomheten och saknaden är fruktansvärd stor. Saknaden av våra duster får mitt hjärta att brista, hans kloka mörka ögon som alltid sa åt mig, att han bara gjorde som jag sa för att vara diplomatisk.
Jag saknar hans lugna trygga andetag så mycket att jag går sönder, att ha någon som alltid finns där för mig oavsett vad jag gjorde så ägde han mig inte tvärtom. Han följde mig överallt om jag så skulle in på toaletten, då låg han där på mattan när jag borstade tänderna, med tårarna rinnande skriver jag dessa rader om en av de största hundarna jag mött i mitt liv och hoppas att han skolat in "kronprinsen! Utter att fylla hans lucka. Han har på ett fint sätt präglat Utter inför uppdraget att ta över, tyvärr kom detta lite tidigare än någon av oss hade hoppats på.
Vila i frid, min stora nallebjörn det kommer alltid att vara ett hål i mitt hjärta efter dig!
